500 Days of Summer

Man blir intresserad direkt när en romantisk dramakomedi har balls nog att börja med kvoteringen. ”Any resemblance to people living or dead is purely accidental … Especially you, Jenny Beckman … Bitch.” Den kommer från manusförfattaren Scott Neustadter som har erkänt att filmen är baserad på en verklig romans. Poängen med filmen är att den utspelar sig i minnet på Tom Hansen (Joseph Gordon-Levitt) och mer specifikt hur han minns sin romans med Summer Finn (Zooey Deschanel). Han träffade henne för 500 dagar sedan och nu tänker han på hur det var, men minnet fungerar tyvärr inte på ett kronologiskt sätt. Vi får se minnen både där Tom var som lyckligast och där han var som olyckligast i en salig blandning. Vi hoppar mellan de olika dagarna i en till synes svårförstådd röra men ett mönster framstår snart viket gör filmen väldigt enkel att följa.

Ett helt malplacerat dansnummer en bit in i filmen slår fast att Toms minnen inte är så pålitliga som både han och vi tror att de är. Gordon-Levitt är bra i rollen som den romantiska och idealistiska Tom men det är Zooey Deschanel som stjäl filmen. Som den svala och ouppnåeliga men samtidigt roliga och älskvärda Summer gör hon sin bästa roll hittills. Det enda problemet är att Tom letar efter den sanna kärleken medans Summer redan från början deklarerar att hon inte är intresserad av någonting av det slaget. 500 Days of Summer leker medvetet med de romantiska referenser som filmer har byggt inom oss, saker som händer i filmer men inte verkligheten kommer inte att hända här. Samtidigt visar sig regissören Marc Webb ha en lätt hand då filmen är full av lättsamma filmreferenser och att den bitvis också är genuint rolig