Varg vs NCFOM

Jag såg nyligen en intressant jämförelse. Svenska filmen Varg versus No country for old men (NCFOM). Två bra ”slice of life”-filmer men där den senare är ett antal snäpp bättre. I själva verket skulle vilken svensk film som helst kunna användas i jämförelsen men Varg är ett av de tydligaste exemplen. Jämförelsen handlade om ljuddesign.

För er som inte sett Varg: http://www.youtube.com/watch?v=vHtwVIK2_jg

För er som inte sett NCFOM: http://www.youtube.com/watch?v=YBqmKSAHc6w

Har ni sett bägge filmerna kanske ni kan dra er till minnes att Varg utspelar sig i Norrland. I ett kargt landskap där man utnyttjar vyerna och tystnaden för att ge ett så ödsligt intryck som möjligt. Det samma gäller för NCFOM förutom att den utspelar sig i USA. Skillnaden i ljuddesign är enorm. Till den senare filmens fördel. I NCFOM kan man ofta följa någon dövstum karaktär i flera minuter utan att ett ord sägs. Stämningen skapas inte bara av de ödsliga obeboeliga vidderna utan också av det extremt varierade ljudet från vinden. Vi tänker inte på det eftersom det är så självklart. Så naturligt.

I Varg råder nästan studiotystnad i samma situationer. Eller så används bara ett slags vindljud. Då känns det heller inte lika verkligt. Man kan inte sätta fingret på det men något är fel. I en scen sitter Peter Stormares karaktär i ett kök. Tystnad råder. Ingen kyl brummar, ingen klocka tickar och ingen vind hörs från utsidan. Det är knappast normalt och därför känns det fel. Så kan nästan alla svenska filmer beskrivas. Ingen större vikt läggs på ljuddesign.

I jämförelsen läggs stor skuld på teatern. Där regissörerna fostras och där ljud är ganska lågprioriterat. Vilket är förståeligt men då ska steget från teater- till filmskapande inte vara lika enkelt och självklart framöver. En film står och faller inte med dålig ljuddesign men filmupplevelsen skulle bli större än vad vi tror om svenska filmskapare lade ner mer tid på ljuddesign.

/Jocke B