Jag såg nyligen en intressant jämförelse. Svenska filmen Varg versus No country for old men (NCFOM). Två bra ”slice of life”-filmer men där den senare är ett antal snäpp bättre. I själva verket skulle vilken svensk film som helst kunna användas i jämförelsen men Varg är ett av de tydligaste exemplen. Jämförelsen handlade om ljuddesign.

För er som inte sett Varg: http://www.youtube.com/watch?v=vHtwVIK2_jg

För er som inte sett NCFOM: http://www.youtube.com/watch?v=YBqmKSAHc6w

Har ni sett bägge filmerna kanske ni kan dra er till minnes att Varg utspelar sig i Norrland. I ett kargt landskap där man utnyttjar vyerna och tystnaden för att ge ett så ödsligt intryck som möjligt. Det samma gäller för NCFOM förutom att den utspelar sig i USA. Skillnaden i ljuddesign är enorm. Till den senare filmens fördel. I NCFOM kan man ofta följa någon dövstum karaktär i flera minuter utan att ett ord sägs. Stämningen skapas inte bara av de ödsliga obeboeliga vidderna utan också av det extremt varierade ljudet från vinden. Vi tänker inte på det eftersom det är så självklart. Så naturligt.

I Varg råder nästan studiotystnad i samma situationer. Eller så används bara ett slags vindljud. Då känns det heller inte lika verkligt. Man kan inte sätta fingret på det men något är fel. I en scen sitter Peter Stormares karaktär i ett kök. Tystnad råder. Ingen kyl brummar, ingen klocka tickar och ingen vind hörs från utsidan. Det är knappast normalt och därför känns det fel. Så kan nästan alla svenska filmer beskrivas. Ingen större vikt läggs på ljuddesign.

I jämförelsen läggs stor skuld på teatern. Där regissörerna fostras och där ljud är ganska lågprioriterat. Vilket är förståeligt men då ska steget från teater- till filmskapande inte vara lika enkelt och självklart framöver. En film står och faller inte med dålig ljuddesign men filmupplevelsen skulle bli större än vad vi tror om svenska filmskapare lade ner mer tid på ljuddesign.

/Jocke B

Då var svenska rallyt 2010 slut. Vilken succé. Sol, dramatik och besök av Ken Block uppe hos oss i speaker-båset (men det är en annan historia). Men det började illa när jag försökte ladda upp med filmen Rallybrudar.

På pappret går det inte att misslyckas. Värmland, rally, brudar och Leif ”Loffe” Karlsson. Lite snabbt om filmen. Det handlar om Ulla. Hon är veterinärassistent. Vilket innebär en jäkla massa anal-fisting men även bilåkning i snabb takt mellan gårdarna. Sperman får inte gå förlorad. Skit i om Gösta, 88, hamnar på huven i ett tappert försök att hämta posten. En dag anordnas en rallytävling och Ulla ställer upp. Det går bra och sedan ”rullar” det på.

Jag blev besviken på Rallybrudar. Den kändes långt ifrån äkta. Det sägs vara i Torsby som filmen utspelar sig men det finns inga tecken på det. Jo jag kommer från trakten. I en scen påstår Ulla på tvättäkta stockholmska att hon aldrig varit i Stockholm. Det är svårt att tro. Att säga att hon aldrig varit i Stockholm är bara ett av många klantiga försök att få henne framstå som en trovärdig lantis. Men det slår förstås tillbaka och får motsatt effekt. Jag kräver inte att skådisarna ska prata värmländska men de som gör det ska isåfall låta äkta. Det ska inte vara något jäkla halvdant, töntigt parodiförsök. Som karaktären Birgittas farsa. Pinsammare försök får man leta efter. Honom vill jag spöa. Han spär förstås på uppfattningen om att alla värmlänningar är stendumma.

Att det är en svensk film med svensk budget märks. Istället för överblicksbilder på folktäta gator har man valt att göra en massa tråkiga closeups. Allt för att dölja den nutida bebyggelsen som lurar i bakgrunden. Pengar till 60-talsrekvesita var alltså inte prioriterat i budgeten. Jag glömde säga att filmen utspelas på 60-talet. För det gäller att vara på sin vakt. Det kan missuppfattas. Som t.ex i början av filmen när Ulla och hennes pojkvän tittar på bio. En 3D-animerad film om Alhgrens bilar. Pinsam produktplacering förresten. Jag fattade ärligt talat inte vad som hände utan var i flera sekunder övertygad om att det var ett klippfel i produktionen. Det är egentligen filmen i ett nötskal. Klantigt ihopsatt. Tråkiga vinklar. Konstiga situationer som lätt kan missuppfattas. Sabbar Citroen sin egen bil? Är det klokt att berätta för mekanikern att man jökar hans fru efter att man precis lämnat in bilen? Filmen lider också av en skev geografisk uppfattning. Man får lätt för sig att tävlingarna är runt husknuten. När de i själva verket är 20-30 mil bort.

Brist på research är en underdrift. Nu är det en komedi så man kan ha överseende med det mesta men som rallyvetare suckar man djupt när det står klart att alla inblandade i filmskapandet har noll jävla koll. Parkerar man en bil i en snödriva och får se flertalet bilar susa förbi innebär det oftast, nej alltid, att pallen inte är att räkna med. Sedan har filmen lite svårt att placera sig i ett fack. Det är utan tvekan en komedi men vissa scener och händelser känns så jäkla malplacerade. Med alla närgångna scener av spyor och bajsande ko-rektum förs tankarna till internetplågan 2 girls 1 cup. Grova svordomar, våldtäktsförsök och makabra upptäckter blandas också i en härlig mix. Vad är meningen? Det behövs inte. Det är som att låta Svarte-Petter börja antasta Mimmi Mus för att övertyga eventuella tvivlare om att han är bad guy. Det måste finnas mer passande sätt att skapa bråkstakar i en familjekomedi.

Det känns inte som någon tänkt till. Man har bekvämt lutat sig tillbaka mot manuset. Ibland blir det ändå ganska underhållande. Men det är tack vare brudarna, rallyt och Värmland. Knappast regissören.

Betyg: 3 av 5.

Kommentera gärna. För att ingen ska behöva vara först börjar jag.

Det är lite svårt att erkänna men visst har det hänt både två och tre gånger. Dock inte på senare tid. Jag har nämligen utvecklat något slags sjätte sinne för tragic endings. Jag ser helt enkelt inte filmer som slutar sorgligt. Titanic är bara en av många snyftare som gått mig förbi. Visserligen har jag sett delar av Titanic från och till men aldrig hela på en gång. Ett skitbra sätt att slippa klumphals eftersom man tappar den röda tråden. När Jack inte orkar längre, släpper taget om sina kära Rose och försvinner ner i det svarta djupet sitter jag belåtet och smuttar på min öl.

Jag har också skapat ett sorts inbillat ointresse för filmer som slutar olyckligt. Braveheart är ett exempel på det. En utmärkt film, mycket blod och stora slag men p.g.a. slutet har jag förpassat den till botten på min ”vill-se-igen”-lista.

Skulle det hända att jag mot min vilja måste se en snyftare är jag noga med att hela tiden intala mig att det bara är fiktion. Det händer inte på riktigt.

Jag har helt enkelt blivit bra på att inte gråta till sorgliga filmer på äldre dar.

Men det var nära för några månader sedan. Utan att nämna säsong eller avsnitt kan jag berätta att det var efter ett avsnitt av världens bästa serie – Dexter. Det satte mig helt ur balans. Det kom så oväntat. Det var lika genialt som sorgligt. Men jag spillde inte en tår. Istället fick jag en lättare variant av det stalkers lider av. Det starka begäret att behöva prata, känna och ta på personen, man följt så länge i serien, i verkligheten.

Min tid som stalker blev som tur var inte långvarig. Efter några dagars googlande och youtubande dalade mitt intresse för personen i fråga.

Som liten kom jag och en kompis över en asbra manga-filmserie som hette Silverfang. Den handlade om björnhunden Silverfang som tillsammans med sin husse jagade blodtörstiga grizzlybjörnar. Jag och min kompis kved av förtjusning när Silverfang och hans husse, som hade en skitcool pilbåge, slaktade Nalle Puhs på löpande band. Men till vår förvåning slutade inte filmen lyckligt (den första av fyra). Silverfangs farsa dör i fighten mot den elakaste av alla elaka teddybjörnar – Akakabuto.

Det var förmodligen första gången jag grät floder till en film.

Nu ska jag svara på frågan. Som sagt det var ett tag sedan. Jag följde serien På spaning i New York (NYPD Blue). Andy Sipowicz och Bobby Simone (Jimmy Smits, elaka åklagaren i Dexter) var det oskiljaktliga paret. Trodde jag. I ett avsnitt blir Bobby sjuk, ser ut att klara sig och jag pustar ut. Men så tittar han rakt in i mina ögon och utan ett ord vet både jag och Sipowicz att stunden är kommen. Bilden av Bobby i sjukhussängen har sedan dess etsat sig fast i näthinnan.

*snyft*

Jag tänkte avsluta med en rolig länk. Grät ni i slutet av Sagan om Ringen del 3? I slutet av Tillbaka till framtiden då? Det gör i alla fall den här damen som antagligen inte vet om att hennes man lägger upp klipp på henne när hon gråter till filmer de tittar på tillsammans. Stor underhållning.

Nå, när grät du till en film sist?

För ett tag sedan beställde jag ett efterlängtat spel i tron om att garanterat få det innan helgen. Dagarna gick, torsdag blev till fredag och jag satt som ett litet fån på julafton och väntade på mitt spel. Men postlådan gapade tom och förmodligen låg någon fet, finnig, dreglande lagerarbetare på en pall med nya häftiga spel och skrattade gott åt min besvikelse.

Ibland har man liksom lust att ge någon stryk. Har ni sett kultfilmen The Warriors?

James Remars (Dexters farsa) genombrottsrulle som handlar om ett gäng, kallat The Warriors, som blir oskyldigt anklagade för ett mord och måste slå och sparka sig genom horder av färgglada och minst lika galna gäng hela vägen hem till Coney Island.

”– There he is! That’s him! That’s… the Warrior! He shot Cyrus!
– Man, you crazy! I din’t do nuthin’!
– We saw ‘im!
– Yeah, that’s him.
– He’s the one! He’s the one! The Warriors did it! The Warriors did it! The Warriors did it!”

Filmen kom 1979. Men för några år sedan blev den populär på nytt tack vare spelutvecklarna Rockstar som bl.a. ligger bakom GTA‐spelen. Helt oväntat släppte de ett spel baserat på den 31 år gamla filmen. Genialiskt nu så här i efterhand. Upplägget i filmen är som gjort för ett spel i sann Streets of Rage‐anda. Rockstar skapade en win‐win‐situation. Bara vetskapen om att det fanns en film bakom spelet gav spelet extra köpkraft. En film man inte sett dessutom. Vilket förstås var en viktig detalj. Man läser ju sällan boken efter man sett filmen.

För nog kan man likna spelet The Warriors med en bok. Spelet följer visserligen filmens scener slaviskt. Men det är först efter ca 70% av spelet som filmdelen tar vid. Spelet består alltså av 70% nyskrivet material som berättar långt mycket mer om karaktärerna än vad filmen mäktar med. Det blir personligare. Inte för att jag bryr mig nämnvärt om någon stryker med under spelets gång men jag har åtminstone lärt mig namnen på alla i The Warriors och dessutom tagit till mig deras olika personligheter. Och allt är förstås inbakat i varierat, störtskönt underhållningsvåld.

”– I’ll shove that bat up your ass and turn you into a popsicle.”

På så vis stegras suget efter att se filmen ju mer man spelar och jag är övertygad om att filmen blir intressantare för de som spelat spelet än för de som inte gjort det. The Warriors är ett lysande exempel på när film och spel är i symbios med varandra.

”– You Warriors are good. Real good.
– The best.”

Men det finns också färskare och mindre bra exempel. För några månader sedan släpptes spelet Ghostbusters. Filmen Ghostbusters släpptes 1984, fick en uppföljare och är betydligt kändare än The Warriors. Spelets handling är en fristående fortsättning. Ett intressant drag men pga att det inte finns någon film till den tredje delen får det inte alls samma dragningskraft som The Warriors. Jag är inte säker men kanske hade det blivit intressantare om spelet började med film ett och gick över till den nya tredje delen efter film två. Eller om man gjorde en uppföljardel. Som i The Warriors.

Snart släpps spelet Alan Wake. Spelutvecklarna har enligt dem själva hämtat mycket inspiration från kultserien Twin Peaks och spelet sägs vara likt i både känsla och utseende. Ett genialiskt utspel då serien hör till de allra bästa. Redan har folk börjat kommentera i bloggar och communitys hur bra Twin Peaks är och automatiskt börjat koppla serien till spelet.

Förhoppningsvis börjar någon statlig kanal att sända serien i repris. För både vår och Alan Wakes skull.