I och med att James Cameron var tvungen att ta fram en ny teknik för att filma succén Avatar finns nu den tekniken att tillgå för alla filmmakare med tillräcklig ekonomisk uppbackning. Både regissörer och filmbolag är exalterade över den nya tekniken men vad innebär detta för publiken? 3D-film är egentligen ingen nyhet, ända sedan 50-talet har man mixtrat med tekniken men den har aldrig varit tillräcklig bra för att användas för något mer än en marknadsföringsploj.

Avatar – James Camerons senaste succéfilm bygger på ny 3D-teknik

Animerade filmer har visat sig vara lättare att anpassa och de som tog chansen att se Upp eller Coraline i 3D vet att det tillför något extra. Alla stora animeringar i framtiden kommer nog att vara i detta format, Toy Story 3 och den fjärde Shrek-filmen är redan klara. Men det som Avatars succé ändrar på är att nu även spelfilmer är fair game för en 3D-behandling. Spielbergs och Jacksons Tintin-filmer kommer att få det och även Guillermo del Toro har starka funderingar på att göra Bilbo i formatet.

Men grundfrågan är varför filmbolagen låter alla dessa regissörer leka med detta betydligt dyrare sätt att göra film. De ser naturligtvis chansen att tjäna ännu mera pengar, det är ungefär 33% dyrare att se en 3D-film på bio och det blir samtidigt tuffare för nätpirater. När folk får välja mellan att se filmen i kass kvalitet hemma på datorn när den finns på 3D i närmaste biograf blir valet enkelt. Men problemet är just nu att det inte finns biografer som klarar av att visa 3D i de flesta städer. (I dagsläget har SF dem bara i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Umeå.) Det mest spektakulära sättet att se dessa filmer är i IMAX eller kupolbiografer som tyvärr är ännu mer sällsynta. Kontentan blir nog att de flesta filmer som kommer i 3D inte kommer vara värda de pengarna man är tvungen att betala, samtidigt känns det lite surt att gå och se en film på bio om man vet att det finns en bättre version tre timmars bilresa bort. Men å andra sidan är det även så att en bra och välgjord film kan bli ännu bättre med en extra dimension.

29 jan // Precious

En 2009 år stora Oscars favoriter är ett Oprah Winfrey producerat melodrama som utspelar sig i Harlems slum. Precious är en överviktig tonårstjej som misshandlas av sin mamma och väntar sitt andra barn med sin pappa. Detta är garanterat ingen solskenshistoria men en brutal och sentimental film om livets tuffare sidor utlovas dock.

29 jan // Flickan från ovan

Peter Jacksons uppföljare till King Kong är något helt annorlunda än de senaste filmerna han har gjort. När en 14-årig flicka blir mördad av sin granne kan hon titta ner på världen från himlen. Hur hennes familj sörjer hennes död och senare ger sig in i jakten på hennes mördare. Känner jag Jackson rätt så kommer den här filmen vara full av visuella godbitar från scenerna i himlen och en obehaglig mordhistoria.

29 jan // Till Vildingarnas land

Filmen som är baserad på den älskade barnboken med samma namn handlar om hur den unge Max fantiserar sig bort till ett land befolkat av stora håriga monster. Spike Jonzes första film utan Charlie Kaufman är mer en film om barndom än en film för barn.

29 jan // An Education

Den unga kvinnan Jenny Mellor i 60-talets London vill mest av allt bli intagen på Oxfords universitet. De ändras dock när hon träffar en äldre man och vidgar sina vyer. Carey Mulligan spås som en blivande stjärna efter prestationen i detta romantiska drama.

29 jan // Stepfather

Ännu en remake av en mer eller mindre känd skräckfilm från 80-talet, den här gången dock en ganska bra sådan. Det är dock Dylan Walsh (Nip/Tuck) som ska lyckas fylla rollen som Terry O’Quinns (Locke i Lost) skräckinjagande styvfader från originalet. Jag är tveksam om han lyckas och kritiken utomlands har inte varit nådig.

Tillsammans med Mike Leigh har Ken Loach hela sin karriär varit arbetarklassen första beskyddare, i den högst brittiska dramagenren diskbänksrealism har han skildrat alldagliga vedermödor utan att vika för sensationalism eller sentimentalitet. Looking for Eric har fått en kanske inte oväntad mängd uppmärksamhet genom att introducera en fantasifigur i form av den forna Manchester United-stjärnan Eric Cantona. Det är bra för marknadsföringen men i grunden är filmen inte speciellt annorlunda än Loachs andra filmer. Eric Bishop (Steve Evets) är en deprimerad brevbärare från den sämre delen av Manchester som lever med sina odrägliga styvsöner.

Han har mycket att vara deprimerad över men högst upp på listan är att han för många år sedan fick panikångest och lämnade sin gravida drömkvinna. Det enda som ger honom glädje i livet är att med vännerna se sitt älskade Man U spela, i en bar på grund av de höga biljettpriserna. Till råga på allt blir styvsonen Ryan (Gerard Kearns) insyltad i affärer med den lokala maffiabossen. När allt är som mörkast länsar Eric sin sons stash och Eric Cantona kliver fram ur en affisch och börjar dela ut små visdomar om livet. Cantona har alltid varit tillräckligt karismatisk för att fylla ut en filmduk utan problem men den stora stjärnan i filmen är Steve Evets, han lyckas med några få blickar återspegla problemen i Erics liv utan ansträngning. Han gör också den inte givne hjälten Eric så sympatisk att man struntar i de misstag han kan gjort tidigare i livet. Ken Loachs filmer kommer nog aldrig slå några publikrekord men om Cantonas stjärnglans kan dra till sig lite publik har han gjort sitt jobb.

I 99 procent av alla filmer med aliens är de ett främmande hot som måste besegras av de mänskliga hjältarna. I District 9 suddas linjerna mellan vilka som är goda och onda ut, debutregissören Neill Blomkamp har skapat ett hyfsat neutralt sfi-äventyr där båda sidor visar omänskliga sidor. Bloomkamp fick göra den här lågbudjetfilmen efter att hans och Peter Jacksons version av spelet Halo inte gick att genomföra. Jackson fortsatte dock stötta sin unge regissör när Bloomkamp istället bestämde sig för att göra en nyversion av sin kortfilm Alive in Joburg.

Det känns oerhört fräscht att en sådan här film inte utspelar sig i Amerika, överraskande är också att den ser så fantastiskt bra ut trots sin begränsade budjet på 30 miljoner dollar. Men ganska snart inser man att det även finns idéer under den polerade ytan. För 20 år sedan landade ett gigantiskt rymdskepp över Johannesburg. Tillbaka i nutid stänger människorna in dem i lägret District 9 och referenserna till apartheidregimen och (i det här fallet intergalaktisk) rasism haglar. Wikus van de Merwe (Sharlto Copley) är den enfaldiga byråkrat som ska överse den påtvingade förflyttning av ghettots invånare. Men efter några otroliga händelser blir han tvingad att vidga sina inskränkta vyer. Men District 9 består inte bara av samhällskritik, utan är även en av förra årets bästa actionfilmer. Niell Blomkamp har nu hoppat rakt in bland stjärnregissörerna och det ska bli intressant att se vad han kan göra med mer pengar. Huvudrollsinnehavaren Sharlto Copley är nog tillsammans med Zack Galifianakis årets skådespelargenombrott och har med sin helt improviserade roll här redan säkrat en plats i Hollywood.

Pedro Almodovar är en de få framgångsrika europeiska regissörer som inte har låtit sig lockats över Atlanten med dollartecken i ögonen. Kanske är hans högst personliga stil för speciell för Hollywood eller att han vägrar kompromissa sin artistiska integritet, hur det än ligger till måste man respektera honom. Hans signum har alltid varit komplexa historier, ofta med en kvinna i centrum, filmade i sprakande varma färger. Brustna Omfamningar viker inte på den trenden men lägger till en tydlig inspiration från 40- och 50-talets Noir-filmer. Alltid hårdkokt svart-vita thrillers med en privatdetektiv som inte kan lita på någon, och referenserna till dessa filmer finns överallt i Almodovars senaste.

Den blinde författaren Harry Caine (Lluis Homar) hette tidigare Matteo Blanco och var då filmregissör. Han blir kontaktad av dokumentärfilmaren Ray X som vill samarbeta med honom, han inser dock vem han är och historien hoppar tillbaka till en filminspelning på 90-talet. Matteo Blanco, som nu kan se, ger den rike finansiärens Ernesto Martels älskarinna Magdalena Rivas (Penelope Cruz) chansen att spela huvudrollen. Matteo och Magdalena blir dock förälskade och en historia av avundsjuka, besatthet och hämnd tar vid. Detta låter komplicerat men är inte svårt att följa när man väl sitter där. Filmen domineras av Cruz som fortsätter att visa att hon är en av sin generations allra främsta skådespelerskor. Det är dock inte Almodovars bästa film och ibland känner man att utseende och stilkänsla har varit viktigare än att själva historien är hundraprocentig. Men trots detta är Almodovars sjuttonde film är en tight, spännande och konstigt nog färgrann thriller som väl framförallt kommer uppskattas av filmnördar, som kan hitta alla referenser och pikar till gamla klassiker där Almodovar har hittat sin inspiration.

Man blir intresserad direkt när en romantisk dramakomedi har balls nog att börja med kvoteringen. ”Any resemblance to people living or dead is purely accidental … Especially you, Jenny Beckman … Bitch.” Den kommer från manusförfattaren Scott Neustadter som har erkänt att filmen är baserad på en verklig romans. Poängen med filmen är att den utspelar sig i minnet på Tom Hansen (Joseph Gordon-Levitt) och mer specifikt hur han minns sin romans med Summer Finn (Zooey Deschanel). Han träffade henne för 500 dagar sedan och nu tänker han på hur det var, men minnet fungerar tyvärr inte på ett kronologiskt sätt. Vi får se minnen både där Tom var som lyckligast och där han var som olyckligast i en salig blandning. Vi hoppar mellan de olika dagarna i en till synes svårförstådd röra men ett mönster framstår snart viket gör filmen väldigt enkel att följa.

Ett helt malplacerat dansnummer en bit in i filmen slår fast att Toms minnen inte är så pålitliga som både han och vi tror att de är. Gordon-Levitt är bra i rollen som den romantiska och idealistiska Tom men det är Zooey Deschanel som stjäl filmen. Som den svala och ouppnåeliga men samtidigt roliga och älskvärda Summer gör hon sin bästa roll hittills. Det enda problemet är att Tom letar efter den sanna kärleken medans Summer redan från början deklarerar att hon inte är intresserad av någonting av det slaget. 500 Days of Summer leker medvetet med de romantiska referenser som filmer har byggt inom oss, saker som händer i filmer men inte verkligheten kommer inte att hända här. Samtidigt visar sig regissören Marc Webb ha en lätt hand då filmen är full av lättsamma filmreferenser och att den bitvis också är genuint rolig