Det här är filmen som förändrade filmhistorien och populärkulturen när den kom ut 1977. En hel generation nördar växte upp med Luke och Leia men det enda originella med filmen var dess specialeffekter. Den förändrade en hel industri från att berätta historier till att sälja en flashig yta. Historien är dessutom den äldsta i människans historia och både skådespeleriet och manuset är direkt pinsamma.

1 – Forrest Gump

Det är en skandal att den här smörjan tog hem Oscars framför filmer som Pulp Fiction och Nyckeln till Frihet. Med ett generaliserande och sentimentalt svep av modern amerikansk historia som är så sliskigt att det framkallar kväljningar. Det mest vidriga är dock filmens budskap om att hur dum du än är så kommer allt ordna sig, så länge du gör som du blir tillsagd och håller dig till fina amerikanska ideal.

Armored

Premissen låter lovande, en ensemble av rutinerade karaktärsskådespelare ska utföra en smart kupp och sedan börja misstro varandra. Kontentan verkar dock vara en oinspirerat sentimental actionfilm som inte är tillräckligt smart för att hålla vad den lovar.

En Profet

Den kritikerrosade franska filmen om en naiv ung man som hamnar i fängelse och stiger i graderna har hyllats runt hela världen. Från filmfestivalerna i Cannes och London ända fram till en Oscarsnominering har den överraskat med en blandning av brutalitet och hjärta.

Valhalla Rising

Den danske regissören Nicolas Winding Refn blandar här från sin hårdkokta Pushertrilogi och den konstnärliga Bronson. Landsmannen Mads Mikkelsen spelar en enögd viking som tar våldsam hämnd på allt och alla i sin närhet efter att ha varit fångad i slaveri. Förvänta er en blodig och stilistisk actionfilm.

Änglavakt

Detta är en svensk film om ett lyckligt par (Michael Nyqvist och Izabella Scorupco) som får problem när deras son hamnar i koma. Då dyker en mystisk fransktalande man som troligen är en skyddsängel upp och försöker lösa situationen. Konflikt och tårar mynnar till slut ut till ett hoppfullt drama om att allt löser sig om man tror att det ska göra det.

Judd Apatows tredje film som regissör kraschade fullständigt på bio, folk förväntade sig en ny komedi med många kukskämt och mänsklig värme, men fick något helt annat. Funny People är inte en komedi, det är ett drama som handlar om komiker. När den världsberömda komikern och filmstjärnan George Simmons (Adam Sandler) får beskedet att han har en ovanlig form av blodcancer blir han tvungen att omprioritera sitt liv. Han har ingen fru eller nära vänner som stöd och han anställer därför den okände komikern Ira Wright (Seth Rogen) som personlig assistent och skämtskrivare. Simmons försöker också återknyta kontakten med sitt livs kärlek Laura (Apatows fru Leslie Mann) men det kompliceras av att hon nu är gift med australiern Clarke (Eric Bana). Eftersom filmen kretsar kring komiker är det naturligtvis mycket att skratta åt i filmen men tonen är mer seriös. Slutsatsen han drar är att människor som försöker få andra att skratta på insidan är självupptagna, cyniska och i grunden olyckliga. Det är imponerande av Apatow att våga gå emot de förväntningar folk har på hans filmer och sedan tidigare vet man att Sandler kan hantera seriösare roller och det är synd att han inte gör dem oftare. Seth Rogen har dock större problem med skådespeleriet och emellanåt blir det faktiskt beklämmande. Funny People är trots detta en vuxen och självrannsakande film som förtjänar ett bättre mottagande än vad den fick.

Betyg: 4 av 5

Richard Kelly sågs som indie-filmens frälsare när han slog igenom med debuten Donnie Darko, en ganska mörk liten film som var lite konstig. När han skulle säkra sin position med uppföljaren Southland Tales gick det inte riktigt lika bra. Den var väldigt konstig, så pass att de flesta inte fattade någonting. Kelly går lite i samma fälla med The Box men filmen känns ändå grundad i någon slags verklighet. Någon gång under 70-talet får det gifta paret Norma (Cameron Diaz) och Arthur (James Marsden) ett konstigt erbjudande. Den obehaglige Arlington Steward (Frank Langella) knackar på och ger dem en låda med en knapp på, trycker de på knappen så får de en miljon dollar men samtidigt dör en person de inte känner. Det är inte så svårt att inse vad de gör men efter det spinner filmen ut och blir konstig, men ett riktigt bra slut räddar upp vad som annars skulle ha varit en riktigt virrig film med många lösa trådar.

Betyg: 4 av 5

Roland Emmerich är den regissör som misshandlat jorden allra mest, från genombrottet Independence Day via Godzilla och Day After Tomorrow så har han nu bestämt sig för att fullständigt rasera allt. Förklaringen är den föga övertygande teorin att solstormar skulle påverka jordens innandöme så pass mycket att det skulle resultera i jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamis. Kapabla skådespelare som John Cusack och Amanda Peet får kämpa mot ett idiotiskt manus och specialeffekter som hotar med att ta över filmen. Filmen är i grunden usel men de fantastiska effekterna, som dock snart blir tröttsamma, är så välgjorda att de faktiskt nästan gör filmens första hälft sevärd.

 Jag är den sista som skulle försvara Stephen King som författare men när han här anklagade Stanley Kubrick för att ha förstört hans berättelse är han rätt ute. Rent tekniskt är filmen fantastisk men själva historien är riktig soppa. Jack Nicholson spelar över å det grövsta och han har till och med egna catch phrases. Den här skräckklassikerns största problem är dock att den inte är läskig.

3 – Spiderman 2 

Den andra filmen om Spindelmannen brukar oftast ses som den perfekta serietidningsfilmen. Det är inget fel på actionscenerna men själva handlingen är banal och klichéartad. Filmen får dock ännu större problem när den ska arbeta in en romans och mänskligt drama. När filmen försöker verka djup och mångfacetterad visar den bara än mer tydligt vilken lättviktig film den egentligen är.

Det verkar som att de flesta som gillar den här filmen bara minns de första 20 minuterna. Öppningsscenerna med landstigningen av Normandie är verkligen explosivt bra men efter det blir det en långsam, tråkig och meningslös resa. Handling är intetsägande, tempot i snigelfart och tonen är sliskigt patriotisk.

5 - Braveheart

Det är många som tycker detta är den bästa filmen de någonsin sett. Jag tänker inte argumentera mot att det är en stark och medryckande film. Det som går mig på nerverna är det eviga tjatet om frihet, jag kan tänka mig att mat på bordet var viktigare för skotska bönder under medeltiden. Speciellt när det bara är inspirerat av huvudkaraktärens hämndbegär. Historienörden i mig är också besviken men det är inget undantag i filmvärlden.

The Green Zone

Det är svårt att inte bli lite exalterad över att få se regissören Paul Greengrass och stjärnan Matt Damon i ännu ett samarbete efter succén de hade med Bournefilmerna. Nu är det en thriller som utspelar sig i början av Irakkriget när lögnerna om massförstörelsevapen börjar bubbla upp till ytan.

Remember Me

Ett romantiskt drama som verkar vare en ursäkt för att få Robert Pattison att se cool och snygg ut. Inte för att alla fans av honom och Twilight redan tycker att han redan är båda delarna. Skådespelartalanger som Chris Cooper kommer inte stoppa den här filmen från att koncentrera sig på scener där R-Pattz sorgset tittar ut genom fönster.

Sebbe

Filmen verkar vara inspirerad av skolskjutningar som de senaste åren hänt i Finland och USA men istället placerar händelserna i Sverige. Sebastian har problem med mobbare i skolan och en trasslig relation med sin mamma. Det är svårt att veta om filmen är en exploaterande thriller eller ett hjärtslitande drama men den verkar i alla fall intressant, vilket inte är så vanligt inom svensk film.

Soraya M är en film som kommer i närheten av The Passion of the Christ i sin skildring av mänskligt lidande, detta händer när huvudkaraktären Soraya i 20 minuter blir stenad till döds. Jag kan inte se detta som en spoiler eftersom originaltiteln The Stoning of Soraya M ger bort den twisten. Filmen är gjord av den amerikanske regissören Cyrus Nowrasteh men alla i filmen, som utspelar sig på den iranska landsbygden, talar arabiska. När den franske journalisten Freidounes (Jim Caviezel) bil får ett motorstopp utanför en liten by får han höra en hemsk historia. Historien berättas av Zahra (Shohreh Aghdashloo) och handlar om hur Soraya (Mozhan Marno) blir utsatt för en komplott av sin man. Han anklagar henne för otrohet med avsikten att bli av med henne och gifta om sig med en ung flicka. Problemet är att straffet för otrohet är döden och byn ställs inför ett problem.

Soraya M är en kraftfull film men den lämnar en fadd eftersmak, regissören Nowrasteh är av iransk härkomst och har troligtvis något otalt med den sittande regimen. Han är tidigare mest känd för tv-filmen The Path to 9/11 där han i stort sett anklagar Bill Clinton för att inte ha försökt stoppa det attentatet. Det blir lite väl uppenbart att det finns en agenda när alla manliga karaktärer är ondskefulla stereotyper och det blir lite väl många kommentarer om vilken förfärlig religion islam är.

Betyg: 3 av 5

Regissören Armando Iannucci har aldrig gjort en långfilm förut men är en veteran inom den engelska tv-komedin. Han har varit med och skapat klassiker som The Day Today, I’m Alan Partridge och The Thick of It. In the Loop sitter ihop med den senaste av dessa och flera av skådespelarna repriserar sina roller. Filmen utspelar sig i det politiska maktspelet bakom ridåerna i upptakten till en invasion av ett namnlöst land i mellanöstern. Simon Foster (Tom Hollander) är en brittisk minister som efter några mindre genomtänkta uttalanden blir en bricka i den smutsiga kampen mellan amerikanska politiker som är både för och emot kriget.

Han får också problem med den brittiske premiärministerns ursinnige pressekreterare Malcolm Tucker (Peter Capaldi). Capaldi är filmens stora stjärna och det finns en pervers njutning av att sitta och vänta på hans nästa utbrott och de medföljande svordomarna som är så nyskapande att de är värda en egen bok. Även Hollander är utmärkt som den ambitiöse men hopplöst odugliga ministern. Tråkigare är dock att James Gandolfini är tämligen slätstruken som amerikansk general. In the Loop är fantastiskt rolig men som politisk satir är den inte så effektiv, Iannucci är mer intresserad att skämta om politiker som människor än att skämta om deras politiska idéer.

Betyg: 4 av 5