6 - Saving Private Ryan

Det verkar som att de flesta som gillar den här filmen bara minns de första 20 minuterna. Öppningsscenerna med landstigningen av Normandie är verkligen explosivt bra men efter det blir det en långsam, tråkig och meningslös resa. Handling är intetsägande, tempot i snigelfart och tonen är sliskigt patriotisk.

5 - Braveheart

Det är många som tycker detta är den bästa filmen de någonsin sett. Jag tänker inte argumentera mot att det är en stark och medryckande film. Det som går mig på nerverna är det eviga tjatet om frihet, jag kan tänka mig att mat på bordet var viktigare för skotska bönder under medeltiden. Speciellt när det bara är inspirerat av huvudkaraktärens hämndbegär. Historienörden i mig är också besviken men det är inget undantag i filmvärlden.

The Green Zone

Det är svårt att inte bli lite exalterad över att få se regissören Paul Greengrass och stjärnan Matt Damon i ännu ett samarbete efter succén de hade med Bournefilmerna. Nu är det en thriller som utspelar sig i början av Irakkriget när lögnerna om massförstörelsevapen börjar bubbla upp till ytan.

Remember Me

Ett romantiskt drama som verkar vare en ursäkt för att få Robert Pattison att se cool och snygg ut. Inte för att alla fans av honom och Twilight redan tycker att han redan är båda delarna. Skådespelartalanger som Chris Cooper kommer inte stoppa den här filmen från att koncentrera sig på scener där R-Pattz sorgset tittar ut genom fönster.

Sebbe

Filmen verkar vara inspirerad av skolskjutningar som de senaste åren hänt i Finland och USA men istället placerar händelserna i Sverige. Sebastian har problem med mobbare i skolan och en trasslig relation med sin mamma. Det är svårt att veta om filmen är en exploaterande thriller eller ett hjärtslitande drama men den verkar i alla fall intressant, vilket inte är så vanligt inom svensk film.

Soraya M är en film som kommer i närheten av The Passion of the Christ i sin skildring av mänskligt lidande, detta händer när huvudkaraktären Soraya i 20 minuter blir stenad till döds. Jag kan inte se detta som en spoiler eftersom originaltiteln The Stoning of Soraya M ger bort den twisten. Filmen är gjord av den amerikanske regissören Cyrus Nowrasteh men alla i filmen, som utspelar sig på den iranska landsbygden, talar arabiska. När den franske journalisten Freidounes (Jim Caviezel) bil får ett motorstopp utanför en liten by får han höra en hemsk historia. Historien berättas av Zahra (Shohreh Aghdashloo) och handlar om hur Soraya (Mozhan Marno) blir utsatt för en komplott av sin man. Han anklagar henne för otrohet med avsikten att bli av med henne och gifta om sig med en ung flicka. Problemet är att straffet för otrohet är döden och byn ställs inför ett problem.

Soraya M är en kraftfull film men den lämnar en fadd eftersmak, regissören Nowrasteh är av iransk härkomst och har troligtvis något otalt med den sittande regimen. Han är tidigare mest känd för tv-filmen The Path to 9/11 där han i stort sett anklagar Bill Clinton för att inte ha försökt stoppa det attentatet. Det blir lite väl uppenbart att det finns en agenda när alla manliga karaktärer är ondskefulla stereotyper och det blir lite väl många kommentarer om vilken förfärlig religion islam är.

Betyg: 3 av 5

Regissören Armando Iannucci har aldrig gjort en långfilm förut men är en veteran inom den engelska tv-komedin. Han har varit med och skapat klassiker som The Day Today, I’m Alan Partridge och The Thick of It. In the Loop sitter ihop med den senaste av dessa och flera av skådespelarna repriserar sina roller. Filmen utspelar sig i det politiska maktspelet bakom ridåerna i upptakten till en invasion av ett namnlöst land i mellanöstern. Simon Foster (Tom Hollander) är en brittisk minister som efter några mindre genomtänkta uttalanden blir en bricka i den smutsiga kampen mellan amerikanska politiker som är både för och emot kriget.

Han får också problem med den brittiske premiärministerns ursinnige pressekreterare Malcolm Tucker (Peter Capaldi). Capaldi är filmens stora stjärna och det finns en pervers njutning av att sitta och vänta på hans nästa utbrott och de medföljande svordomarna som är så nyskapande att de är värda en egen bok. Även Hollander är utmärkt som den ambitiöse men hopplöst odugliga ministern. Tråkigare är dock att James Gandolfini är tämligen slätstruken som amerikansk general. In the Loop är fantastiskt rolig men som politisk satir är den inte så effektiv, Iannucci är mer intresserad att skämta om politiker som människor än att skämta om deras politiska idéer.

Betyg: 4 av 5

8 – The Departed

Jag påstår inte att Scorseses film är jättedålig men gemfört med sin asiatiska storebror är den väldigt blek. Filmen blir inte lika originell och spännande om man sett en bättre version tidigare.  Det var också en skymf mot Scorsese själv att han vann sin regi Oscar för en cover istället för en av sina rättmätiga klassiker. The Departed är en stressad och förenklad nyversion med påklistrade irländska stereotyper i huvudrollerna. 

7 – Black Hawk Down

Har någon film haft ett bättre placerat releasedatum än Ridley Scotts överlånga hyllning av amerikansk godhet. Efter 9/11 fick biopubliken chansen att jubla till en våldsam slakt av somaliska muslimer och de behövde inte må dåligt över det. Men det är inte de felaktiga historiska och politiskt punkterna som är filmens största brist. Jag kan inte förstå hur 2,5 timmar av konstant maskingevärsskjutande kan vara antingen dramatiskt eller underhållande.

10 – Gran Torino

Det är genant att en film som den här ligger på 85:e plats på topplistan på imdb.com. Clintan spelar en rasistisk veteran som är mer komisk än obehaglig när han spottar ur sig rasistiska glopord. Det hade varit okej om det vore en dålig komedi men nu försöker man klistra på ett dramatiskt och hjältemodigt slut faller hela filmen platt. Skådespeleriet är dessutom väldigt dåligt rakt över.

9 - Full Metal Jacket

Stanley Kubricks film på listan anses av många som en klassiker, första halvan av filmen håller vad den lovar. Träningsscenerna för militärerna är mycket bra, problemet är att filmens två intressantaste karaktärer försvinner halvägs in. Men när vi förflyttas till Vietnam (egentligen England på grund utav Kubricks flygrädsla) faller filmen ihop som ett korthus, oinspirerande miljöer, skådespelare och actionscener gör den andra halvan dödligt tråkig.