Bandet Hästpojken släppte sitt debutalbum Caligula för ett par år sen. Nu är dom aktuella med sin nya skiva Från där jag ropar.

Det var för två år sen en god vän till mig tipsade om ett band som hette Hästpojken. Han spelade upp låten Caligula från deras debutalbum. Jag blev helt ställd och tänkte ”Oj, han har verkligen ingen musiksmak alls!”. För jag tyckte den var så jävla dålig. Men nu håller jag Hästpojken varmt om hjärtat. Jag lärde mig att älska det göteborgska sommarsoundet och Martin Ellisons hemska stämma. Men den största anledningen till varför Hästpojken blev en sån succé för mig är minnet från när dom besökte Peace & Love förra året. Första gången jag såg dom live men definitivt inte den sista. Det roligaste var när keybordisten presenterade sista låten:

”Nu ska vi köra sista låten som handlar om en häst som heter Pegasus!”

Vilket inte hade någonting alls att gör med den drogromantiska låten Caligula.

Den första skivan var dåligt producerad och skränig. Den nya skivan låter mer genomtänkt, men det som jag höjer ögonbrynen för mest är alla midi-instrument. Det känns som att det verkligen är gjort hemma i Martin Ellisons sovrum, men jag tycker det är okej att göra som dom har gjort. Det påminner mig om när jag gör musik. Man kan hitta en skön underton i midiljud. Att blanda riktiga instrument med midi är något jag gör varje dag. Det skapar ett speciellt samspel mellan fysiska och digitala instrument som funkar utmärkt.

I stället för att sjunga om droger så handlar nya skivan mer om kärlek. Det finns något magiskt över skivan, något som bara svensk popmusik kan åstadkomma. Kent, Håkan Hellström och Broder Daniel är också bra exempel på artister som lyckats med det.

Det var längesen jag fick rysningar av musik. Mina favoriter från skivan är Gitarrer & Bas, Trummor & Hat och Medan vi faller. Det kommer bli underbart i sommar då Hästpojken entrar Borlänge under Peace & Love. Vi ses längst fram!

Ni som vill lära känna bandet mer kan besöka deras Myspace eller deras blogg.