Kommentera gärna. För att ingen ska behöva vara först börjar jag.

Det är lite svårt att erkänna men visst har det hänt både två och tre gånger. Dock inte på senare tid. Jag har nämligen utvecklat något slags sjätte sinne för tragic endings. Jag ser helt enkelt inte filmer som slutar sorgligt. Titanic är bara en av många snyftare som gått mig förbi. Visserligen har jag sett delar av Titanic från och till men aldrig hela på en gång. Ett skitbra sätt att slippa klumphals eftersom man tappar den röda tråden. När Jack inte orkar längre, släpper taget om sina kära Rose och försvinner ner i det svarta djupet sitter jag belåtet och smuttar på min öl.

Jag har också skapat ett sorts inbillat ointresse för filmer som slutar olyckligt. Braveheart är ett exempel på det. En utmärkt film, mycket blod och stora slag men p.g.a. slutet har jag förpassat den till botten på min ”vill-se-igen”-lista.

Skulle det hända att jag mot min vilja måste se en snyftare är jag noga med att hela tiden intala mig att det bara är fiktion. Det händer inte på riktigt.

Jag har helt enkelt blivit bra på att inte gråta till sorgliga filmer på äldre dar.

Men det var nära för några månader sedan. Utan att nämna säsong eller avsnitt kan jag berätta att det var efter ett avsnitt av världens bästa serie – Dexter. Det satte mig helt ur balans. Det kom så oväntat. Det var lika genialt som sorgligt. Men jag spillde inte en tår. Istället fick jag en lättare variant av det stalkers lider av. Det starka begäret att behöva prata, känna och ta på personen, man följt så länge i serien, i verkligheten.

Min tid som stalker blev som tur var inte långvarig. Efter några dagars googlande och youtubande dalade mitt intresse för personen i fråga.

Som liten kom jag och en kompis över en asbra manga-filmserie som hette Silverfang. Den handlade om björnhunden Silverfang som tillsammans med sin husse jagade blodtörstiga grizzlybjörnar. Jag och min kompis kved av förtjusning när Silverfang och hans husse, som hade en skitcool pilbåge, slaktade Nalle Puhs på löpande band. Men till vår förvåning slutade inte filmen lyckligt (den första av fyra). Silverfangs farsa dör i fighten mot den elakaste av alla elaka teddybjörnar – Akakabuto.

Det var förmodligen första gången jag grät floder till en film.

Nu ska jag svara på frågan. Som sagt det var ett tag sedan. Jag följde serien På spaning i New York (NYPD Blue). Andy Sipowicz och Bobby Simone (Jimmy Smits, elaka åklagaren i Dexter) var det oskiljaktliga paret. Trodde jag. I ett avsnitt blir Bobby sjuk, ser ut att klara sig och jag pustar ut. Men så tittar han rakt in i mina ögon och utan ett ord vet både jag och Sipowicz att stunden är kommen. Bilden av Bobby i sjukhussängen har sedan dess etsat sig fast i näthinnan.

*snyft*

Jag tänkte avsluta med en rolig länk. Grät ni i slutet av Sagan om Ringen del 3? I slutet av Tillbaka till framtiden då? Det gör i alla fall den här damen som antagligen inte vet om att hennes man lägger upp klipp på henne när hon gråter till filmer de tittar på tillsammans. Stor underhållning.

Nå, när grät du till en film sist?

I och med att James Cameron var tvungen att ta fram en ny teknik för att filma succén Avatar finns nu den tekniken att tillgå för alla filmmakare med tillräcklig ekonomisk uppbackning. Både regissörer och filmbolag är exalterade över den nya tekniken men vad innebär detta för publiken? 3D-film är egentligen ingen nyhet, ända sedan 50-talet har man mixtrat med tekniken men den har aldrig varit tillräcklig bra för att användas för något mer än en marknadsföringsploj.

Avatar – James Camerons senaste succéfilm bygger på ny 3D-teknik

Animerade filmer har visat sig vara lättare att anpassa och de som tog chansen att se Upp eller Coraline i 3D vet att det tillför något extra. Alla stora animeringar i framtiden kommer nog att vara i detta format, Toy Story 3 och den fjärde Shrek-filmen är redan klara. Men det som Avatars succé ändrar på är att nu även spelfilmer är fair game för en 3D-behandling. Spielbergs och Jacksons Tintin-filmer kommer att få det och även Guillermo del Toro har starka funderingar på att göra Bilbo i formatet.

Men grundfrågan är varför filmbolagen låter alla dessa regissörer leka med detta betydligt dyrare sätt att göra film. De ser naturligtvis chansen att tjäna ännu mera pengar, det är ungefär 33% dyrare att se en 3D-film på bio och det blir samtidigt tuffare för nätpirater. När folk får välja mellan att se filmen i kass kvalitet hemma på datorn när den finns på 3D i närmaste biograf blir valet enkelt. Men problemet är just nu att det inte finns biografer som klarar av att visa 3D i de flesta städer. (I dagsläget har SF dem bara i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Umeå.) Det mest spektakulära sättet att se dessa filmer är i IMAX eller kupolbiografer som tyvärr är ännu mer sällsynta. Kontentan blir nog att de flesta filmer som kommer i 3D inte kommer vara värda de pengarna man är tvungen att betala, samtidigt känns det lite surt att gå och se en film på bio om man vet att det finns en bättre version tre timmars bilresa bort. Men å andra sidan är det även så att en bra och välgjord film kan bli ännu bättre med en extra dimension.