Roland Emmerich är den regissör som misshandlat jorden allra mest, från genombrottet Independence Day via Godzilla och Day After Tomorrow så har han nu bestämt sig för att fullständigt rasera allt. Förklaringen är den föga övertygande teorin att solstormar skulle påverka jordens innandöme så pass mycket att det skulle resultera i jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamis. Kapabla skådespelare som John Cusack och Amanda Peet får kämpa mot ett idiotiskt manus och specialeffekter som hotar med att ta över filmen. Filmen är i grunden usel men de fantastiska effekterna, som dock snart blir tröttsamma, är så välgjorda att de faktiskt nästan gör filmens första hälft sevärd.

Regissören Armando Iannucci har aldrig gjort en långfilm förut men är en veteran inom den engelska tv-komedin. Han har varit med och skapat klassiker som The Day Today, I’m Alan Partridge och The Thick of It. In the Loop sitter ihop med den senaste av dessa och flera av skådespelarna repriserar sina roller. Filmen utspelar sig i det politiska maktspelet bakom ridåerna i upptakten till en invasion av ett namnlöst land i mellanöstern. Simon Foster (Tom Hollander) är en brittisk minister som efter några mindre genomtänkta uttalanden blir en bricka i den smutsiga kampen mellan amerikanska politiker som är både för och emot kriget.

Han får också problem med den brittiske premiärministerns ursinnige pressekreterare Malcolm Tucker (Peter Capaldi). Capaldi är filmens stora stjärna och det finns en pervers njutning av att sitta och vänta på hans nästa utbrott och de medföljande svordomarna som är så nyskapande att de är värda en egen bok. Även Hollander är utmärkt som den ambitiöse men hopplöst odugliga ministern. Tråkigare är dock att James Gandolfini är tämligen slätstruken som amerikansk general. In the Loop är fantastiskt rolig men som politisk satir är den inte så effektiv, Iannucci är mer intresserad att skämta om politiker som människor än att skämta om deras politiska idéer.

Betyg: 4 av 5

Greg Mottolas uppföljare till succén Superbad hade det svårt på bio, folk förväntade sig ännu en grabbig skrattfest. Adventureland är visserligen rolig emellanåt men det är framförallt en högst personlig film om den första kärleken och problemen som uppstår med den. Det känns som om det kan handla om Mottolas egen ungdom när den unge studenten James (Jesse Eisenberg) blir tvungen att ta ett sommarjobb för att ha råd med att gå tillbaka till studierna. Han får ett jobb på det slitna nöjesfältet Adventureland och där träffar han sin drömkvinna.

Kristen Stewart visar som den lite knepiga Em att hon kan betydligt mer än att slänga trånande blickar efter vampyrer. Stewart och Eisenberg fungerar perfekt tillsammans som det taffligt romantiska paret i filmens centrum. Runt dessa cirkulerar ett flertal bra biroller som den hunkige reparatören (Ryan Reynolds) och parkens koleriske ägare (Bill Hader). Adventureland saknar kanske Superbads hysteriskt roliga bromance men den kommer upp på nästan samma höjder med sin nostalgiska inblick i regissörens egen ungdom. Adventureland är en alldeles utmärkt feel-good film och ståtar även med ett fantastiskt 80-tals soundtrack.

Betyg: 4 av 5

Zombiefilmen är en sådan klassisk genre att filmerna knappt är läskiga längre. 28 Days Later visade dock att du fortfarande kan få en skrämmande effekt om du ändrar premisserna lite. Zombieland är däremot inte intresserad av att vara läskig, den gottar sig åt att få döda zombier på de mest fantasifulla sätt. Kan man dessutom slänga in lite skämt emellanåt har man hittat en perfekt blandning för ett underhållande äventyr. Huvudpersonen Columbus (Jesse Eisenberg) är en neurotisk ung man som slår sig ihop med den självsäkre Tallahassee (Woody Harrelson) på en resa genom USA som de båda vet är hopplös. De träffar även systrarna Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin) som de kanske inte borde lita fullt ut på.

Jag har stött på recensioner där man avslöjar vem som gör årets roligaste cameo som sig själv men det tänker jag inte göra här men jag säger bara att det är en humorlegend som lockar fram skratt med sin blotta närvaro. Zombieland har även stilistiska nymodigheter som pålagda texter med Columbus löpande lista med överlevnadsstrategier som kommer upp på skärmen när de är användbara. Zombiekomedin har ju redan gjorts på ett briljant sätt i den engelska Shaun of the Dead men den amerikanska varianten är inte dålig den heller.

Betyg: 4 av 5

Filmen är baserad på skådespelaren George Hamiltons barndom, han var som störst under 60- och 70-talet och jag måste erkänna att jag har väldigt dålig koll på hans filmer. My One and Only handlar mer specifikt om hur hans mamma Anne Deveraux (Renée Zellweger) lämnar Georges far Danny (Kevin Bacon) efter en affär för mycket. Hennes jakt går runt hela landet efter en ny man som kan ta hand om henne och hennes söner George och Robbie. Allt går dock inte som hon tänkt sig och resultatet blir många misslyckade romanser. Problemet med filmen är att den inte vet vad den vill vara, som komedi är den inte i närheten av att vara rolig och den är inte speciellt romantisk heller. För George Hamiltons fans kanske det här är bra, om det nu finns några därute.

Betyg: 2 av 5

Duncan Jones debutfilm är hopskrapad på en budget på endast 5 miljoner dollar men ser ändå mycket bra ut. I och med att filmen utspelar sig i rymden är det svårt att komma ifrån att Duncan Jones är son till Ziggy Stardust himself. Men Moon är långt ifrån pappas glam och glamour och den verkar vara mer inspirerad av rymdklassiker som 2001: A Space Odyssey och Solaris. Handlingen utspelar sig i en obestämd framtid där energiproblemen har löst sig med hjälp av att man bryter Helium 3 på månen. Gruvstationen på månens baksida är självgående men en människa kan behövas för reparationer och därför har Sam Bell (Sam Rockwell) varit ensam på rymdstationen i snart tre år. Hans enda sällskap är den allt annat än förtroendeingivande roboten GERTY (Kevin Spacey) och inspelade filmer från hans fru på jorden.

Med två veckor kvar börjar han dock se saker han inte ska kunna se, en av dessa syner orsakar till slut en olycka. Jag ska inte gå in mer på handlingen men konstiga saker händer. Moon måste nog anses som förra årets mest förbisedda film, ett småskaligt mästerverk som till skillnad från de flesta andra science fiction-filmer verkligen har sin huvudkaraktär i centrum. Sam Rockwell får här en chans som alla skådespelare vill ha och han tar den med båda händerna. Han är i stort sett i centrum genom hela filmen och spelar upp hela känsloregistret. Det är bara att glömma allt vad aliens och explosioner heter eftersom detta är mer av ett psykologiskt drama. Moon ställer frågor om existens, värdet av ett mänskligt liv och vad en människa egentligen är. Det kanske låter som en filosofilektion men det ett trollbindande litet drama.

Betyg: 5 av 5