Tillsammans med Mike Leigh har Ken Loach hela sin karriär varit arbetarklassen första beskyddare, i den högst brittiska dramagenren diskbänksrealism har han skildrat alldagliga vedermödor utan att vika för sensationalism eller sentimentalitet. Looking for Eric har fått en kanske inte oväntad mängd uppmärksamhet genom att introducera en fantasifigur i form av den forna Manchester United-stjärnan Eric Cantona. Det är bra för marknadsföringen men i grunden är filmen inte speciellt annorlunda än Loachs andra filmer. Eric Bishop (Steve Evets) är en deprimerad brevbärare från den sämre delen av Manchester som lever med sina odrägliga styvsöner.

Han har mycket att vara deprimerad över men högst upp på listan är att han för många år sedan fick panikångest och lämnade sin gravida drömkvinna. Det enda som ger honom glädje i livet är att med vännerna se sitt älskade Man U spela, i en bar på grund av de höga biljettpriserna. Till råga på allt blir styvsonen Ryan (Gerard Kearns) insyltad i affärer med den lokala maffiabossen. När allt är som mörkast länsar Eric sin sons stash och Eric Cantona kliver fram ur en affisch och börjar dela ut små visdomar om livet. Cantona har alltid varit tillräckligt karismatisk för att fylla ut en filmduk utan problem men den stora stjärnan i filmen är Steve Evets, han lyckas med några få blickar återspegla problemen i Erics liv utan ansträngning. Han gör också den inte givne hjälten Eric så sympatisk att man struntar i de misstag han kan gjort tidigare i livet. Ken Loachs filmer kommer nog aldrig slå några publikrekord men om Cantonas stjärnglans kan dra till sig lite publik har han gjort sitt jobb.

I 99 procent av alla filmer med aliens är de ett främmande hot som måste besegras av de mänskliga hjältarna. I District 9 suddas linjerna mellan vilka som är goda och onda ut, debutregissören Neill Blomkamp har skapat ett hyfsat neutralt sfi-äventyr där båda sidor visar omänskliga sidor. Bloomkamp fick göra den här lågbudjetfilmen efter att hans och Peter Jacksons version av spelet Halo inte gick att genomföra. Jackson fortsatte dock stötta sin unge regissör när Bloomkamp istället bestämde sig för att göra en nyversion av sin kortfilm Alive in Joburg.

Det känns oerhört fräscht att en sådan här film inte utspelar sig i Amerika, överraskande är också att den ser så fantastiskt bra ut trots sin begränsade budjet på 30 miljoner dollar. Men ganska snart inser man att det även finns idéer under den polerade ytan. För 20 år sedan landade ett gigantiskt rymdskepp över Johannesburg. Tillbaka i nutid stänger människorna in dem i lägret District 9 och referenserna till apartheidregimen och (i det här fallet intergalaktisk) rasism haglar. Wikus van de Merwe (Sharlto Copley) är den enfaldiga byråkrat som ska överse den påtvingade förflyttning av ghettots invånare. Men efter några otroliga händelser blir han tvingad att vidga sina inskränkta vyer. Men District 9 består inte bara av samhällskritik, utan är även en av förra årets bästa actionfilmer. Niell Blomkamp har nu hoppat rakt in bland stjärnregissörerna och det ska bli intressant att se vad han kan göra med mer pengar. Huvudrollsinnehavaren Sharlto Copley är nog tillsammans med Zack Galifianakis årets skådespelargenombrott och har med sin helt improviserade roll här redan säkrat en plats i Hollywood.

Pedro Almodovar är en de få framgångsrika europeiska regissörer som inte har låtit sig lockats över Atlanten med dollartecken i ögonen. Kanske är hans högst personliga stil för speciell för Hollywood eller att han vägrar kompromissa sin artistiska integritet, hur det än ligger till måste man respektera honom. Hans signum har alltid varit komplexa historier, ofta med en kvinna i centrum, filmade i sprakande varma färger. Brustna Omfamningar viker inte på den trenden men lägger till en tydlig inspiration från 40- och 50-talets Noir-filmer. Alltid hårdkokt svart-vita thrillers med en privatdetektiv som inte kan lita på någon, och referenserna till dessa filmer finns överallt i Almodovars senaste.

Den blinde författaren Harry Caine (Lluis Homar) hette tidigare Matteo Blanco och var då filmregissör. Han blir kontaktad av dokumentärfilmaren Ray X som vill samarbeta med honom, han inser dock vem han är och historien hoppar tillbaka till en filminspelning på 90-talet. Matteo Blanco, som nu kan se, ger den rike finansiärens Ernesto Martels älskarinna Magdalena Rivas (Penelope Cruz) chansen att spela huvudrollen. Matteo och Magdalena blir dock förälskade och en historia av avundsjuka, besatthet och hämnd tar vid. Detta låter komplicerat men är inte svårt att följa när man väl sitter där. Filmen domineras av Cruz som fortsätter att visa att hon är en av sin generations allra främsta skådespelerskor. Det är dock inte Almodovars bästa film och ibland känner man att utseende och stilkänsla har varit viktigare än att själva historien är hundraprocentig. Men trots detta är Almodovars sjuttonde film är en tight, spännande och konstigt nog färgrann thriller som väl framförallt kommer uppskattas av filmnördar, som kan hitta alla referenser och pikar till gamla klassiker där Almodovar har hittat sin inspiration.

Ett helt malplacerat dansnummer en bit in i filmen slår fast att Toms minnen inte är så pålitliga som både han och vi tror att de är. Gordon-Levitt är bra i rollen som den romantiska och idealistiska Tom men det är Zooey Deschanel som stjäl filmen. Som den svala och ouppnåeliga men samtidigt roliga och älskvärda Summer gör hon sin bästa roll hittills. Det enda problemet är att Tom letar efter den sanna kärleken medans Summer redan från början deklarerar att hon inte är intresserad av någonting av det slaget. 500 Days of Summer leker medvetet med de romantiska referenser som filmer har byggt inom oss, saker som händer i filmer men inte verkligheten kommer inte att hända här. Samtidigt visar sig regissören Marc Webb ha en lätt hand då filmen är full av lättsamma filmreferenser och att den bitvis också är genuint rolig

Vad som händer i Sydamerika ska förbli osagt men det involverar talande hundar och jättelika fåglar. Filmen ser naturligtvis fantastisk ut och missar man den på 3D är det nog ingen större förlust. Jag önskar ibland att Pixar skulle våga göra en film som helt inriktar sig till vuxna eftersom de mest barnvänliga ingredienserna i filmen emellanåt kan bli lite frustrerande. Upp kommer inte upp i samma klass som föregångarna Ratatouille och Wall-E men är ändå riktigt bra underhållning för hela familjen.